Krönika - Att få komma hem efter jobbet är ett rimligt krav ...

Det är en sanning att olyckor och arbetssjukdomar är DUBBELT så vanliga hos byggarbetare som hos andra anställda. Men det är också en sanning att många av olyckorna faktiskt inte bara händer. De flesta olyckssituationer i byggbranschen hade kunnat förebyggas.

Tidsmässig och ekonomisk press vid nya byggprojekt. Där ligger en stor del av förklaringen. Men, en annan del av förklaringen till varför byggbranschen är så hårt drabbad, är faktiskt att yrket är traditionellt manligt. Trots kampanjer för större säkerhet så har andelen fallolyckor legat mer eller mindre konstant, sedan den tiden när man inte ens visste vad skyddsräcken var för något. Höga höjder och manliga män är alltså de största riskerna på byggarbetsplatserna. För det finns räcken, byggställningar, plattformer och skyddsselar. Men det är ingenting för en riktig karl.

Jag var ute och gick med min barntrojka för bara några veckor sedan. Då hade det redan rapporterats om flera fruktansvärda olyckor på olika byggen. Och kanske var det därför jag reagerade som jag gjorde. Vi hade varit på en 4H-gård och klappat en extremt fet kanin, vi hade varit i en lekpark, vi hade sparkat sparkcykel och pausat för mat och frukt med jämna mellanrum. Så nu gällde det egentligen bara att hålla humöret uppe på alla så att vi hann hem innan vi däckade. På ett tak på Karlbergs Slott i centrala Stockholm stod två byggkillar och arbetade. Den ene hade en stor slang som han sprutade ut något på taket med. Han hade skydd för ansiktet, så han inte blev blöt. Och eftersom det lät ganska högt så hade han hörselskydd. Hans kollega stod en bit bort och sysselsatte sig med något annat. Det varken lät eller sprutade, så han hade inga speciella skyddsattiraljer.

Jag kunde inte sluta titta på byggkillarna. Och det var inte bara en byggkilles vanliga attraktion som gjorde det svårt att slita blicken. Jag tittade för att jag uppriktigt blev orolig när jag såg att de travade runt högt upp, utan skydd. När jag stod under taket så började jag ropa upp.

- Hallå ...
Det var en bra bit upp, så han hörde ingenting. Jag fortsatte vråla för full hals ...
- Hallå!!! HALLÅ!!! DU PÅ TAKET!!! HAAAALLLÅÅÅÅ!!!"
Efter ett tag så reagerade han.
- Ropar du på mig?
- Ja, svarade jag
Min äldsta trollunge tyckte förmodligen att jag var ganska pinsam vid det här laget. Där jag stod och gastade, men de två små var nyfikna, både på byggkillarna och på vad jag höll på med.
- Jag bara undrar ... Har du inget skydd där uppe?
- Nej ...
- Men, borde du inte ha det? MÅSTE du inte ha det???
- Nej, det är lugnt! Det är värre för honom, sade han och pekade på kollegan med slangen, där han står är det ju halt!
Jag gick en liten bit innan jag vände mig upp igen och frågade ...
- Men ... är du inte rädd?
Han skrattade och svarade att han inte var rädd. Men jag lät mig inte imponeras utan ropade upp till honom att han borde ha skyddslina och innan jag gick vidare bad jag honom att han skulle vara försiktig.
När vi gått en bit så ropade han efter oss.
- Du, tack för att du bryr dig!

Och även om han förmodligen fortsatte att jobba utan lina så kändes det ändå som att vi gjort något gott, på något sätt. Jag menar inte på något sätt att alla de byggarbetare som drabbats av olyckor har sig själva att skylla. Det vore fullständigt vidrigt att påstå det. Inte minst med tanke på det här året, som har varit oerhört plågsamt vad gäller olyckor för byggbranschen. Våra tankar går till de drabbade familjerna. Till föräldrar vars ålderdom berövats barn och barnbarn. Och söner och döttrar vars hela liv kommer att kantas av frågor om pappa som aldrig kom hem.

Men min 21-årige lillebror som är inhoppare i byggbranschen har levererat alldeles för många skräckhistorier från verkligheten på byggarbetsplatser, för att jag inte ska ta till mig vad som verkar vara en accepterad attityd på ett bygge. Jag har hört om killar som hoppar över avgrundsdjupa hål och som klättrar upp och ner längs med utsidan av byggställningar, utan att ens titta åt de säkerhetslinor och annat som tydligen finns på plats. Oftast så belönas den här typen av "djärvt", "manligt" och fullkomligt idiotiskt beteende med höga skratt och ett och annat uppskattat "jävla dåre". Tack och lov är min lillebror en feg krake. Eller för all del, alldeles för sugen på att få leva vidare, för att ge sig på något sådant. Det värsta han levererat hem är någon metallflisa som måste plockas ut, eller en trasig tumme som hamrats sönder.

Och det är så det borde vara.
En trasig tumme någon gång hör till.
Men en dödsolycka på jobbet är aldrig acceptabelt.
Förutom att höja rösten för rimliga tidskalkyler på byggen så tror jag att attityden till risktagande på byggen måste förändras.
Enkelt uttryckt: Snälla, se till att ni kommer hem till dem som älskar er efter arbetsdagens slut. Det är ett rimligt krav.

Tilde de Paula är journalist, författare coh programledare på TV4. Sedan en tid tillbaka även krönikör i Byggchefen.
Ur Byggchefen 3-08