Clas Krönika
Ibland vill jag gå fram och knacka folk i pannan och fråga: "Hallå! Är det någon hemma?!?" Mitt intryck är att allt fler svenskar går omkring med en frånvarande och uttråkad - ja rentav halvdöd blick.
Som om vardagen har blivit en transportsträcka som ska överlevas innan livet kommer. Som om livet kommer sedan… det gör det väl inte?!? Livet är redan här - nu! Det pågår för fullt! Det är inte någon oviktig repetition vi håller på med utan vi är redan på scen, föreställningen har börjat!

Engagemang
Nyckelordet för mitt resonemang i den hela här serien av krönikor är engagemang. Jag tror att alla människor innerst inne vill vara intensivt engagerade i sina liv, i arbetet, i familjen, i sina vänner… Alla har vi ibland upplevt den underbara känsla av intensiv närvaro som uppstår när vi helhjärtat ägnar oss åt något vi tycker är meningsfullt. På sätt och vis tycker jag detta är en kärnfull sammanfattning av meningen med livet: att investera sin energi och sin tid i det man tycker är allra viktigast. God hälsa kan vi se som en operant resurs.

Med det menar jag att anledningen till att sköta om sig är att hålla sina batterier välladdade, så att man med hög intensitet och fullt engagemang kan ge sig i kast med de gärningar man prioriterar.

Fullt ansvar
Nu tänker säkert någon att jag har fått allt om bakfoten. "Om alla gjorde det de ville skulle nog inte världen se nåt vidare ut! Då gick väl alla och la sig i hängmattan för gott." Inte alls! Det förhåller sig nämligen tvärtom. Det är först när vi tar fullt ansvar för hela vårt sätt att bedriva livet på, alla våra beteenden och motiverar oss själva att helhjärtat engagera oss i vardagslivet, som vi kan må riktigt bra. De som gör detta, alltså väljer själva utifrån egna värderingar, studsar snabbt ur hängmattan och blir aktiva. Sedan kan man göra många nya, korta besök i hängmattan mellan ansträngningarna och utmaningarna.

Själslig förtvining
Den som är långvarigt avlastad förtvinar. Inte bara muskler skrumpnar när de inte används, utan detta gäller även själen. Den som inte regelbundet utmanar sig själv och medvetet belastar sig mentalt-intellektuellt och känslomässigt-socialt tappar ork och uthållighet. Den personen kan inte vara fullt engagerad och motiverad. Samma "träningsprincip" som är så självklar i fysiskt hänseende gäller även själslig utveckling, det är alltså endast den som regelbundet växlar mellan ansträngning och återhämtning som kan upprätthålla god spänst mentalt, emotionellt, socialt och andligt. En vanlig form av "utbrändhet" är i själva verket förtvining i någon av dessa själsliga funktioner. Efter en period med tuff belastning blir personen ifråga rädd för obehaget som utlöstes, och försöker därefter undvika alla situationer som kan tänkas utlösa något liknande.

Särskilt den andliga aspekten är gravt försummad av många svenskar. Vi skyller på stressen: "Jag har inte tid att reflektera över mina innersta värderingar." Jag brukar passa på att när tillfälle ges i möten med människor skjuta in frågan "Vad tycker du är viktigast här i livet?" Vissa blir helt ställda. Man ser direkt i ansiktsuttrycket att de inte på länge har funderat över något sådant, och faktiskt inte vet vad de ska svara.

Meningen med livet
Vi har vår kultur emot oss i detta, för den vänder allting upp och ner. I Europa har vi sedan tusentals år bett Gud, prästen, rabbin eller oraklet tala om vad det är för mening med våra liv. I själva verket är det ju tvärtom det förhåller sig: Vi måste inse att det är vi som är den tillfrågade parten! Livet frågar oss om det vi bidrar med är meningsfullt. Det är i våra vardagliga beteenden som meningen med våra liv kan avläsas - inte i

hur mycket kollekt vi skänker på söndagen utan hur engagerade vi är i vår vardag, vad vi använder vår energi till. Ingen slipper ifrån detta ansvar. Hur mycket vi än försöker inta en defensiv eller avvaktande attityd - skyller på chefen eller frun eller regeringen - så kvarstår faktum att det är med våra egna attityder och beteenden vi skapar meningen med livet!

Eget ansvar
På arbetsplatser händer det ofta att personalen förväntar sig att chefen ska motivera dem, göra dem till engagerade, ansvarstagande och entusiastiska medarbetare. Det är en missuppfattning! Som chef/ledare har man förvisso ansvar för att ställa både sig själv och medarbetarna till svars för hur engagerat och skickligt man utför sitt arbete, betygsätta alla prestationsparametrar (även mjuka, såsom bidrag till stämningen i gruppen och annat som förtjänar att belönas när det fungerar bra). Men som chef/ledare kan man aldrig överta andras ansvar för att motivera sig själv. Var och en måste själv lyssna inåt och göra upp med sig själv hurdan människa man vill vara, vilka vanor man vill ha, hur man vill relatera till andra människor och vilken kvalitet man vill skapa i sitt arbete. Som chef/ledare kan man förvisso underlätta för medarbetarna att intensifiera sitt engagemang och höja kvaliteten i sitt arbete. Det gör man genom att initiera en process som sätter önskvärd kultur inte bara på pränt utan som levande beteendenorm. Bjud upp dina medarbetare till "dans". Öka intensiteten i ditt eget engagemang och ställ sedan krav på att de ska komma motiverade till jobbet och engagera sig! Det gäller att rakt på sak prata om önskvärda beteenden och sätta den rätta kulturen "i väggarna". En annorlunda aspekt av byggarbete som jag ska beskriva närmare nästa gång ...

Ur Byggchefen
0305

Skriv en kommentar till texten i formuläret nedan: