Tilde de Paula, 34 år. Journalist och författare. Programledare för Nyhetsmorgon Söndag, TV4. Nu också krönikör i Byggchefen.

Vem är chef idag egentligen?
I Statistikens Sverige är det en relativt lätt fråga att besvara. Chefen är en man. Han är svensk, 54 år gammal och tjänar i genomsnitt 32 000 kronor i månaden. Han är relativt välutbildad och åtnjuter ett stort förtroende bland sina anställda. Jobbar chefen i Byggbranschen, ja, då jobbar han för mycket, han funderar på att byta bransch, han tar inte ut övertidsersättning och han jobbar även när han är sjuk. Han är dessutom stressad och har svårt att hitta personal.
Ja men tjena! Det är ju inte någon jättesexig arbetsbeskrivning. Allvarligt talat så skulle det nog vara ett rätt litet antal sökande på den jobbannonsen. Trots det så sitter ni ju där ni sitter!

Kebabchefen,
Om något så tror jag nog att jag kan kalla mig expert på chefer! Jag har nämligen haft flera stycken! Några riktiga klippor, andra inte ens finkornig sand, och så en mängd som bara varit, smågrus liksom. Men jag minns mina chefer. Varendaste en!
Som en av mina allra första chefer, på extrajobbet på Kebab House i Uppsala. Ryktet sade att man bara fick jobb på Kebab House om man var tillräckligt snygg, men jag var Femton, Förvirrad, och personifieringen av Finn Fem Fel, så det ryktet var inte sant. Verkligheten var att vi var ett gäng unga entusiaster, som slet vårt anletes svett bland microvärmda bröd, svettiga kebabköttsskivor, vitlökssås och glada leenden!
Ki-tjing Ki-tjing! Kassan gick varm, och så länge vi inte lade på för mycket kött på kebabtallriken (tricket är att lägga köttet OVANPÅ pommes fritten, eftersom det ser ut som att det är groteskt mycket mat då) så gjorde vi nog det våra chefer förväntade sig av oss.
Så vad minns jag av en av mina första chefer på Kebab House? Inte mycket, det ska jag erkänna. Faktum är att jag inte ens minns hans namn. Men en sak kommer jag ihåg. Jag hade jobbat i ett par, kanske tre, veckor. Efter stängning en dag så vänder han sig mot mig och säger:
- Jag tycker du är jätteduktig! Och det är flera som sagt det! Så jag tycker att du ska ha belöning för det, du kommer att få en högre lön.
Jag gick från 32 kronor i timmen till 34. Och jag var uppriktigt stolt och lycklig! 2 spänn mer i timmen. Och lite beröm. Det var vad som krävdes för att chefen, och Kebab House i Uppsala, skulle få en extremt lojal liten arbetshäst som aldrig sade nej när det behövdes extrapersonal, som aldrig skulle få för sig att lura arbetsgivaren och som alltid jobbade hårt och lade den där lilla extra manken till.

... motorsågschefen ...
Några år senare fick jag jobb på ett företag där jag fick hålla på med motorsågar, vedklyvar och andra manliga attribut, jag tyckte det var hur roligt som helst! På kontoret hade alla manliga anställda en kalender med nakna kvinnor på väggen. Fika intogs två gånger om dagen, klockan 10.00 och klockan 15.00, och jargongen var rå men hjärtlig, som det heter. "Exotiskt" tänkte jag, och försökte bortse från att jag fick vänligare bemötande ju högre upp kjolen kröp.
Chefen var en trevlig herre med kostym som gjorde sitt bästa för att vara tjenis med övriga anställda men som fick fler suckar och menande blickar, ju hårdare han försökte. Han var nog rätt snäll, såg bra ut, på ett välkammat och ofarligt sätt, och respekterades av medarbetarna. Att bli inkallad till honom var som att få gå till rektorn när man gick i skolan. Alla noterade när man gick dit och ett obligatoriskt förhör av vad som avhandlats följde alltid på ett besök på chefens rum. Det här var långt innan de öppna kontorslandskapens tid.
Inte heller denna gång minns jag vad chefens namn var. Märkligt. Men ändå sekundärt. Däremot minns jag mycket tydligt när jag blev inkallad av honom på rummet.
Jag hoppades nog att han skulle berömma mig för någon arbetsinsats. Och jag bävade för en avhyvling eftersom jag hade burit med mig några toarullar från jobbet hem, och kanske i ärlighetens namn, några kontorsprylar också. Jag satte mig mitt emot honom vid hans bord, med hans pin-up kalender bakom min rygg. Så jag gissar att hans utsikt var en kaxig tonåring, och bakom hennes huvud, en spelat glad tuttbrud med särade ben och grumlig blick.
Chefen var uppenbart besvärad.
- Jo, du. Det är några av killarna som har uppmärksammat att du har en liten kalender med män på ditt bord ...
- Ja ... Det har jag ... Visst är den rolig?!
- Är det någon slags feministgrej eller?
- Va?! Vaddå menar du?
- Ja, men jag menar, om det är en feministisk protest mot att några av grabbarna har kalendrar med tjejer på så kan du väl säga det ..
- Eh ... Nej ... Jag menar, ja, det skulle jag väl kunna säga om det var så ... Men det är bara en rolig kalender med killar på ... Jag tänkte, ni har ju kalendrar med tjejer på ... Kul grej liksom ...
- Ja ... Det kanske det är ... Men om det inte är en feministgrej så kan du väl ta bort den ..
- Ja ... Men varför då? Är det någon som har stört sig på den? Jag menar, den är ju pytteliten, den står på mitt bord, och ni har ju kalendrar med tjejer överallt ...
- Ja, fast det är ju inte riktigt samma sak ..
Tänk att en liten kalender med några fåniga, inoljade snubbar, med handukar över höfterna på mitt skrivbord skulle kunna orsaka rabalder! I DEN miljön! Jag minns inte om jag tog bort kalendern. Däremot sade jag upp mig ganska snart efter händelsen. Naturligtvis inte på grund av kalendern i sig. Men att behandlas annorlunda än sina kollegor var ingen bra grogrund för ett fortsatt samarbete.

... och familjechefen
Sedan 12 år tillbaka jobbar jag i världens roligaste, men ibland också mest bisarra bransch, TV-branschen! Oj oj oj! Härifrån skulle man kunna direktsända en evighetslång dokusåpa utan problem! Här finns journalisterna som brinner, arbetsnarkomanerna och exhibitionisterna! Och det är prestationsångestens högborg!
Men sedan jag började så har jag har slitit som en hund och belönats som en jämnlike!
Att något så självklart skulle kunna vara så svårt - det förstod jag faktiskt inte förrän jag själv blev chef. Sedan sju år tillbaka så är jag själv vd. För Aktiebolaget Familjen.
Ärligt talat, så här, oss chefer emellan. Visst är väl de anställda rätt krävande? Jag har tre medarbetare i mitt bolag, Familjen AB. Den ene har varit med i arbetslaget i sju år, och han är rätt inkörd på rutinerna nu. Han har gått från nybakad novis till en pålitlig kompanjon som både torkar sig själv, klär på sig själv och plockar undan efter sig själv. I alla fall på de bra dagarna!
Min andra rekrytering har hunnit med sex år i bolaget. Han har precis tagit ett kliv upp i hierarkin och kör numera på avdelningen för skolbarn. Han gör bra ifrån sig och visar framfötterna, men jag har kommit på båda mina något äldre anställda med att ägna alldeles för mycket av arbetstiden åt dataspel.
Min senaste, och kanske sista, rekrytering var ett wild card. Hon har funnits hos oss i två och ett halvt år och behöver fortfarande rätt mycket stöd av kollegorna. Hon är inte riktigt inkörd i spelreglerna än. Hon börjar förstå samspelet, men håller sig inte riktigt till sina arbetsuppgifter, tar en väldig plats och det retar naturligtvis upp kollegorna.
I slutänden så tror jag att en chef måste tänka som en förälder. Visst det är möjligt att du inte älskar alla dina anställda på det sätt du älskar dina barn. Men bortsett från det så är likheterna många. Dina barn stöttar du och ställer krav på. Gör du ett bra jobb så växer de upp och blir självständiga och lojala medmänniskor. Men vägen dit är långt ifrån självklar eller särskilt enkelt. Samma sak med dina anställda.
Det är kanske inte skitkul när det tjafsas mellan anställda, när någons sjukskrivningar börjar kännas epidemiliknande, när en av de anställda vabbar så mycket att det känns som att han eller hon är ensamstående med ett helt fotbollslag med ungar. Det är svårt att hantera en anställd som verkar sjunka allt djupare in i en depression, eller ett missbruk, eller när privata problem blir en del av arbetsdagen.
Men det är i det läget man måste komma ihåg att ledande poster gör stora människor större och små människor mindre.

Tilde de Paula, 34 år. Journalist och författare. Programledare för Nyhetsmorgon Söndag, TV4.
Nu också krönikör i Byggchefen.

Ur Byggchefen 0307

Skriv en kommentar till texten i formuläret nedan: