Ledarnas Kongress har just fatta beslut om att stödja kravet på införande av en kvoteringslag för styrelser i börsbolag.

Jag har protesterat för att jag inte tror att detta kommer att påskynda jämställdheten. Jag är definitivt inte emot fler kvinnor i styrelserna utan tvärsom.

Frågan är bara om lagstiftning är den bästa vägen.

Jag hittade en rapport som skrivits av Li Jansson med rubriken “Kvotering- inte bara en kosmetisk reform”(Timbro) om konsekvenserna efter 2004 av den Norska lagen. Den bekräftar lite av det jag hävdar. Det är bättre att jobba med ökad jämställdhet i chefsleden än i styrelserna. Dessutom behövs det bättre sociala skyddsnät.

Här kommer en sammafattning av studien om Norges lagstiftning.

“I den jämställdhetspolitiska debatten lyfter politiker ofta fram Norges kvoteringslag, som
tvingar större ? ofta börsnoterade ? norska aktiebolag att ha minst 40 procent av respektive
kön i sina styrelser. I praktiken handlar det om att bereda plats för fler kvinnor i styrelserna.
Som en följd av lagen har antalet kvinnor i styrelserna ökat. Men när lagen granskas
framkommer tydliga negativa konsekvenser för både företagen och de kvinnor som har
kvoterats in.
Företagens rätt att själva utse sina företrädare sätts ur spel, vilket är ett kraftigt ingrepp i
äganderätten, som är central för samhället och skyddas av såväl svensk grundlag som
Europakonventionen.
Kvoteringslagen riskerar att stjälpa dem som man tänkt hjälpa. När uppdrag delas ut på
grund av kön i stället för kompetens skadas kvinnors trovärdighet. Det gäller inte minst
kvinnor som redan före kvoteringslagen fått styrelseuppdrag på egna meriter.
Om kvinnor kommer in i styrelser innan de har relevant erfarenhet, kan det leda till att de
fattar felaktiga beslut. Inkvoterade kvinnor har visserligen ofta hög utbildning, men tycks ofta
sakna erfarenhet från till exempel företagsledning.

Forskare som studerat effekterna av den norska kvoteringslagen har visat att den lägre erfarenheten drabbat företag negativt, vilket medför att styrelsekvinnornas kompetens i allmänhet riskerar att ifrågasättas.
Risken för att företagets värde ska sjunka kan vara en orsak till att företag flytt den
bolagsform (ASA?bolag) som omfattas av kvotering efter att kvoteringslagen träde i kraft
2004. Antalet ASA?föetag minskade 2004?2008, även när konjunkturen gick upp. Avregistreringen var dubbelt så hög perioden 2004?008 jämfört med 2000?2004.

Eftersom kraven på ASA?bolagen är högre än för andra bolag, och även en föutsättning för bösnotering, innebär omregistreringen att föetagen går miste om trovädighet och kapitalinflöde.
Denna rapports granskning av Norge visar att kvoteringsföespråkarnas löften om ökad
jämstäldhet har uteblivit. Kvoteringen påstods leda till att jämställdheten sipprar ned i
företagen. Men andelen kvinnliga chefer har utvecklats svagare i Norge än i andra länder, och
andelen kvinnliga föetagare är fortfarande låg.

Norska kvinnliga chefer arbetar 4,5 timmar mindre ä sina manliga kolleger varje vecka, samtidigt som karriären som toppchef kräver 10?13 timmars arbetsdag. Det innebär att norska kvinnliga chefer i genomsnitt är frånvarande 5 veckor extra per år, utöver semester.
En viktig lärdom är att män inte blir styrelseledamöter för att de är män. De flesta män
kommer aldrig ifråga för en styrelseposition. De män ?och kvinnor ?som blir styrelseledamöter
har rätt utbildning, har varit företagare, gjort chefskarriär och har låga arbetsdagar.
För fler kvinnor i styrelserna krävs att fler kvinnor gör samma val som männen.
Politiken har makt att underlätta kvinnors karriämöligheter. Men kvotering är fel väg att gå
I stälet krävs reformer som ökar företagandet, minskar hemarbetet och möjliggör för fler
kvinnor att arbeta lika mycket som männen. Mer flexibel barnomsorg, bra möligheter att
köpa tjäster och ökad lösamhet i företagande är avgörande.”